Kontakt

Jag har börjat en kurs i Mindfulness.

Jag har fått kontakt med mitt andningsankare......
....check!

Tänkte ni ville veta!

Normal eller inte?

Vad i hela fridens namn betyder det "att vara normal"? Vem definierar det? Finns det en checklista på det så man kan bocka för de kriterier man uppfyller så att man sen kan säga att "jag är normal"? Det är så himla lätt att använda orden "det där är ju inte normalt", eller "i normala fall så..."

I beskrivning av situationer så kan man oftast referera till hur "vi brukar göra när sånt här händer" - och då kallar man det normalt för just den situationen.

Men för människor då? Vem bestämmer? Ska man säga som så att vara normal, så är det så som "jordens befolkning oftast är"? En föreläsare jag lyssnade på nyligen kommenterade det med att "-Om normalt är att vara "som de flesta andra", så är ingen i detta rum "normal"! Om normalt är att vara som de flesta andra så skulle normalt på denna jord vara att vara kines, för det är de som är flest. Då är det inte normalt att dricka mjölk och äta macka till frukost, för det gör inte kineserna, och de är flest!"

Av olika anledningar har jag börjat att tänka mer på hur folk uttrycker sig kring detta "påstående". Ganska ofta så använder vi begreppet onormalt exakt i det ögonblick när vi konstaterar att "någon person beter sig på ett annat sätt än jag och mina nämaste brukar bete oss"! Skrämmande ofta använder vi våra egna personliga värderingar i begreppet "normal" och vi har också byggt upp ett helt samhälle på det.

Ju längre tiden går så sätter vi stramare och stramare ramar för våra egna "påhittade" regler för "normalitet". Och vi för vidare det till våra barn, och samtidigt tycker vi ALLA att det är SUPERVIKTIGT att förebygga mobbing i skolan. Kanske man borde rannsaka sig själv och fundera på hur och varför mobbingsituationer uppstår?

Därmed inser jag också själv att mina åsikter om "kalsongmannen" i tidigare inlägg - är ganska löjligt från min sida! Vem är jag att bestämma vad som är normalt att ha på sig när man hämtar tidningen? Det kan ju jag ta och fundera på......

Älskade ungar!

Som förälder får man ju stå ut med att barnen säger lite pinsamma saker ibland, eller gör något "kul" som kanske också blir lite pinigt ;) Som tur är är det oftast roligt för en själv också så man kan skratta åt det! Det jag kommer ihåg allra mest från när min store grabb var liten (han är nu 7 år, och detta var minst 2-3 år sen) inträffar följande:

Vi är i badhuset och min grabb och jag byter om i damernas omklädningsrum. Det är ett litet omklädningsrum och det är bara vi och en annan tjej där. Tjejen har precis kommit ut från duschen, och jag och min grabb håller på att byta om till badkläder. Tjejen, som är i 16-18 årsåldern, är mörkhyad. Efter en stund så säger min älskade son, högt och tydligt:

-Men mamma! Bor hon i djungeln eller?????

Behöver jag tillägga att det troligtvis är första gången han ser en SÅ mörkhyad person? Behöver jag tillägga att jag ville sjunka genom det blötäckliga golvet?  Minns knappt vad jag svarade nu, men det hela löste sig ganska lätt i alla fall. Nu kan jag skratta åt den situationen, för trots allt så var det ganska kul sagt av honom! Och intressant hur han funderade så - gullungen

Idag var det lille grabben som bjöd på en "show"!

Jag hämtar barnen på skolan. På väg mot parkeringen går vi ner för en backe. Min lille grabb går/springer först. Mellan honom och mig går det en pappa med sin grabb. Plötsligt stannar Simon där framme och liksom stoppar upp pappan bakom. Då böjer sig Simon lätt framåt och putar med rumpan, börjar vicka på den lite lätt, vänder huvudet bak mot pappan och sjunger.... "Skaka ruuumpa.. skaka ruuumpa".

Pappan börjar skratta, vänder sig om och frågar "Är det du som lärt han det där???". Jag fick fram nåt försvarstal om att "jaja...alla ungar älskar ju tydlligen den där Sean Banan..." !!!!

Älskade busungar!!!!

Det där med Image?

På väg till mitt jobb så åker jag igenom en liten "passage" där bostadshusen ligger preciiiis nära körbanan. Vid ett ställe smalnar vägen av vid ett övergångsställe, för att folk ska komma på att stanna vid övergången. Precis vid denna passage, alltså preciiiis när jag inte kan välja att titta åt ett annat håll medans jag kör bil (för då riskerar jag att missa passagen och köra av vägen typ)!, så inträffar följande:

Medelålders, mycket överviktig man, kommer ut från sitt hus och ska hämta morgontidningen, och eftersom brevlådan är typ 1 meter från bilvägen så kan jag inte låta bli att titta på honom när han är på väg mot brevlådan.....

En detalj.....

Mannen är iklädd endast svarta "speedos" (stavas det så?) och en midjekort, öppen, "arbetsjacka"! Jag håller därmed på att köra av vägen.....på allvar! Förstå mig - det beror INTE på att jag blir "till mig i trasorna" direkt! Utan för att jag hade fullt upp med att inte kräkas på framrutan!

Sen funderade jag lite.... Den här mannen (eller äcklet - u pick!), har ju typ två val av Image när han ska gå ut och hämta morgontidningen! Två alternativ (om han nu absolut måste hämta tidningen innan han orkat dra på sig ett par brallor - vilket egentligen inte kan vara så jä**a svårt - eller?):

1.Om jag skulle ta på mig min midjekorta arbetsjacka - och har den öppen - för de matchar kallingarna så bra! (för han kan ju omöjligt tro att jackan täcker kallingarna!)

2. Om jag går ut i morgonrock eller frugans vinterkappa utanpå kallingarna- så tycker nog folk jag ser konstig ut!

Han valde alternativ 1.

Han väljer mellan att framstå som "äckel" eller "konstig"........ ibland blir man förvånad!

Tanka energi...

I helgen hade jag en riktig "energitankarhelg". Jag började på fredagskvällen med en tjejmiddag. En av mammorna i sonens klass hade tagit det trevliga initiativet att samla några "mammor" för en kväll. Även om vi träffats förut allihop, på skolan och vid lekträffar - så var det fantastiskt trevligt att få lära känna dessa fantastiska kvinnor lite mer. Vi fick god mat och gott att dricka, och hade såklart massor att prata om - allt mellan himmel och jord. Jag hoppas att detta är något vi kommer att fortsätta med, för vi hade jättetrevligt och rumlade hem framåt två-snåret ;)

Lördagen kom och jag fick sovmorgon...skönt! Efter lite handling av mat så fortsatte lördagen i lugn takt och hela familjen praktiskt taget storslappade hela dagen. Tacosmys och lördagsgodis (sistnämnda var det barnen som fick eftersom föräldrarna i huset försöker "hålla igen" som man så fint säger), och bara mys mys mys.

På söndagen var hela familjen inbjudna till min vän F och hennes familj. Vi fick lunch, och när barnen lekte som bäst så passade vi föräldrar på att spela lite sällskapsspel. Jättetrevligt hade vi och jag är glad att vi fått förmånen att lära känna denna lilla härliga familj. Hoppas vi snart kan få bjuda igen, och ge lite revanch i spel också!

Så resultatet från denna helg blev att jag känner mig riktigt utvilad, glad, och nöjd! Det är såhär helgerna ska vara, och jag är glad att vi har några "obokade helger" framöver. Helger där vi kan ta det såhär lugnt igen .....

Ytterligare en enrgikälla är ju ljuset! Ljuset! Idag när jag åkte till jobbet så var det ljust ute, och trots att jag kom hem klockan 17 så var det fortfarande ljust. Helt underbart - för mig betyder det att våren är på ingång (trots att jag är helt mentalt förberedd på minst ett snöoväder till denna vinter...för jag är ju en obotlig pessimist!). Så nu kan jag snart vakna upp ur min vinterdvala och komma mig ut och ta promenader på eftermiddagarna/kvällarna igen. Eftersom jag hatar att gå när det är halkigt så avvaktar jag lite till innan det är dags - men snart så!

Kram på er!

Längesen.....

Det var ett bra tag sen jag tog mig tid till att blogga! Så är det, och så får det vara. Jag skriver när jag har något att säga ;) Idag läste jag i "Mamma Zoffes" blogg - och läste en så vacker text. En text som handlar om när livet inte riktigt blir som man trodde, när man väntar barn och drömmer om hur livet med barnet ska bli. Hur livet med barnet inte blir som i drömmen, eller som "alla andra" lever sina liv med sina barn....... här kommer den:

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semester – till Italien. Du köper en packe resehandböcker och sätter igång med att planera vad man skall uppleva och se. Colosseum, Michelangelos staty David, Venedigs gondoler. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter några månader av otålig väntan kommer slutligen den stora dagen. Du packar väskan och ger dig iväg. Efter några timmar landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland!"
"HOLLAND?" säger du. "Vad menar du med Holland? Jag är bokad till Italien! Det är meningen att jag skall vara i Italien. Jag har hela mitt liv drömt om att resa till Italien."

Men det har skett en ändring i resvägen. De har landat i Holland och du måste stanna där.
Det rör sig bara om en annorlunda plats. Det går lite långsammare än i Italien. Men då du varit där ett tag och hämtat andan, ser du dig omkring och börjar märka, att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner. Holland har till och med Rembrandt.

Men alla du känner reser fram och tillbaka till Italien och alla skryter om hur fantastiskt underbart de haft där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga: "Ja, det var meningen att jag också skulle dit. Jag hade planerat det."

Och denna smärta kommer aldrig, aldrig försvinna, därför att saknaden av drömmen är en väldigt betydelsefull saknad. Men om du tillbringar resten av ditt liv med att sörja att du inte kom till Italien, kommer du aldrig att kunna njuta av de fantastiska, underbara upplevelser, som Holland har att erbjuda.

-Emily Perl Kingsley

Tankar om tid!

Jag har haft ett långt uppehåll mellan inläggen nu. Varför? Vet inte - men jag tror det beror på att jag inte orkat =) Men nu ska jag få till ett inlägg, som troligtvis inte kommer innehålla så mycket kul eller viktigt, men som ska handla om något jag funderat på ett tag.

Tid! Tiden är märklig....eller hur? Konstigt att en del människor på vår jord lyckas med så mycket. Andra får inte "till nåt"! Vissa startar företag som blir framgångsrika, jobbar dygnet runt, skaffar flera barn (som ibland blir duktiga idrottsmänniskor eller framgångsrika på annat sätt) som är perfekt uppfostrade, har ett snyggt och välstädat hem (inbillar jag mig), bjuder på hemmalagade middagar (eftersom matlagning är ett stoooort fritidsintresse), ställer upp på olika ideella saker och sitter med i barnens idrottslags styrelse.......puh. Men så känns det ibland, när man läser i media till exempel...eller varför inte på facebook!

Andra....typ jag....... har hus (som oftast är oerhört ostädat), två barn (som visserligen är uppfostrade men inte bortskämda med uppmuntran av fritidsaktiviteter eftersom det oftast "räcker med det vi redan gör"), jobbar "svensson-jobb" utan utsvävningar, lagar mat som ofta(st) består av köttbullar eller fiskpinnar eller falukorv (förutom på fredagar då vi slår till med tacos!), sitter visserligen med i föräldraföreningen på barnens skola men åtar mig inga uppdrag för styrelsen.....Varför? Vad är orsaken till att jag (och många andra...) inte får lika mycket gjort som vissa andra?

Min orsak har varit.............."Jag har verkligen inte tid!"

N O  S H I T ! ! ! Dagens största lögn!

Mitt dygn innehåller väl för 17 inte färre timmar än någon annans?  Jag ska aldrig mer säga "Jag har inte tid" (om det inte just då är sant , men oftast är det nog en liten lögn)...utan helt sonika säga...."Jag orkar inte". För det måste ju vara så det är. Jag orkar helt enkelt inte...eller så vill jag inte (det kanske oftast handlar om viljan, om jag tänker efter, för jag är ju inte onödigt trött!). Det är sanningen.