Normal eller inte?

Vad i hela fridens namn betyder det "att vara normal"? Vem definierar det? Finns det en checklista på det så man kan bocka för de kriterier man uppfyller så att man sen kan säga att "jag är normal"? Det är så himla lätt att använda orden "det där är ju inte normalt", eller "i normala fall så..."

I beskrivning av situationer så kan man oftast referera till hur "vi brukar göra när sånt här händer" - och då kallar man det normalt för just den situationen.

Men för människor då? Vem bestämmer? Ska man säga som så att vara normal, så är det så som "jordens befolkning oftast är"? En föreläsare jag lyssnade på nyligen kommenterade det med att "-Om normalt är att vara "som de flesta andra", så är ingen i detta rum "normal"! Om normalt är att vara som de flesta andra så skulle normalt på denna jord vara att vara kines, för det är de som är flest. Då är det inte normalt att dricka mjölk och äta macka till frukost, för det gör inte kineserna, och de är flest!"

Av olika anledningar har jag börjat att tänka mer på hur folk uttrycker sig kring detta "påstående". Ganska ofta så använder vi begreppet onormalt exakt i det ögonblick när vi konstaterar att "någon person beter sig på ett annat sätt än jag och mina nämaste brukar bete oss"! Skrämmande ofta använder vi våra egna personliga värderingar i begreppet "normal" och vi har också byggt upp ett helt samhälle på det.

Ju längre tiden går så sätter vi stramare och stramare ramar för våra egna "påhittade" regler för "normalitet". Och vi för vidare det till våra barn, och samtidigt tycker vi ALLA att det är SUPERVIKTIGT att förebygga mobbing i skolan. Kanske man borde rannsaka sig själv och fundera på hur och varför mobbingsituationer uppstår?

Därmed inser jag också själv att mina åsikter om "kalsongmannen" i tidigare inlägg - är ganska löjligt från min sida! Vem är jag att bestämma vad som är normalt att ha på sig när man hämtar tidningen? Det kan ju jag ta och fundera på......

Älskade ungar!

Som förälder får man ju stå ut med att barnen säger lite pinsamma saker ibland, eller gör något "kul" som kanske också blir lite pinigt ;) Som tur är är det oftast roligt för en själv också så man kan skratta åt det! Det jag kommer ihåg allra mest från när min store grabb var liten (han är nu 7 år, och detta var minst 2-3 år sen) inträffar följande:

Vi är i badhuset och min grabb och jag byter om i damernas omklädningsrum. Det är ett litet omklädningsrum och det är bara vi och en annan tjej där. Tjejen har precis kommit ut från duschen, och jag och min grabb håller på att byta om till badkläder. Tjejen, som är i 16-18 årsåldern, är mörkhyad. Efter en stund så säger min älskade son, högt och tydligt:

-Men mamma! Bor hon i djungeln eller?????

Behöver jag tillägga att det troligtvis är första gången han ser en SÅ mörkhyad person? Behöver jag tillägga att jag ville sjunka genom det blötäckliga golvet?  Minns knappt vad jag svarade nu, men det hela löste sig ganska lätt i alla fall. Nu kan jag skratta åt den situationen, för trots allt så var det ganska kul sagt av honom! Och intressant hur han funderade så - gullungen

Idag var det lille grabben som bjöd på en "show"!

Jag hämtar barnen på skolan. På väg mot parkeringen går vi ner för en backe. Min lille grabb går/springer först. Mellan honom och mig går det en pappa med sin grabb. Plötsligt stannar Simon där framme och liksom stoppar upp pappan bakom. Då böjer sig Simon lätt framåt och putar med rumpan, börjar vicka på den lite lätt, vänder huvudet bak mot pappan och sjunger.... "Skaka ruuumpa.. skaka ruuumpa".

Pappan börjar skratta, vänder sig om och frågar "Är det du som lärt han det där???". Jag fick fram nåt försvarstal om att "jaja...alla ungar älskar ju tydlligen den där Sean Banan..." !!!!

Älskade busungar!!!!

Det där med Image?

På väg till mitt jobb så åker jag igenom en liten "passage" där bostadshusen ligger preciiiis nära körbanan. Vid ett ställe smalnar vägen av vid ett övergångsställe, för att folk ska komma på att stanna vid övergången. Precis vid denna passage, alltså preciiiis när jag inte kan välja att titta åt ett annat håll medans jag kör bil (för då riskerar jag att missa passagen och köra av vägen typ)!, så inträffar följande:

Medelålders, mycket överviktig man, kommer ut från sitt hus och ska hämta morgontidningen, och eftersom brevlådan är typ 1 meter från bilvägen så kan jag inte låta bli att titta på honom när han är på väg mot brevlådan.....

En detalj.....

Mannen är iklädd endast svarta "speedos" (stavas det så?) och en midjekort, öppen, "arbetsjacka"! Jag håller därmed på att köra av vägen.....på allvar! Förstå mig - det beror INTE på att jag blir "till mig i trasorna" direkt! Utan för att jag hade fullt upp med att inte kräkas på framrutan!

Sen funderade jag lite.... Den här mannen (eller äcklet - u pick!), har ju typ två val av Image när han ska gå ut och hämta morgontidningen! Två alternativ (om han nu absolut måste hämta tidningen innan han orkat dra på sig ett par brallor - vilket egentligen inte kan vara så jä**a svårt - eller?):

1.Om jag skulle ta på mig min midjekorta arbetsjacka - och har den öppen - för de matchar kallingarna så bra! (för han kan ju omöjligt tro att jackan täcker kallingarna!)

2. Om jag går ut i morgonrock eller frugans vinterkappa utanpå kallingarna- så tycker nog folk jag ser konstig ut!

Han valde alternativ 1.

Han väljer mellan att framstå som "äckel" eller "konstig"........ ibland blir man förvånad!