Vänner. Underbara vänner.
Jag har aldrig upplevt mig ha ett behov av att ha en himlans massa kompisar. Aldrig har jag känt så. Jag har däremot en massa bekanta, alltså sådana bekantskaper som man "känner" och gillar att umgås med när det händer. Man träffar någon på en fest eller på barnens kalas och kan fortsätta där man slutade sist typ. Sen finns det vänner som man har en mer nära relation till.
Men sen, sen finns det nära vänner. Jag har några få väldigt nära vänner - och jag tror inte att alla av dem vet att de är så nära mig, och enligt mig klassificeras som "väldigt nära". Men det behöver de väl inte veta? Det viktigaste är ju att jag vet vilka som är mina närmsta, och vad jag väljer att dela med dem. Dessa personer är oerhört viktiga för mig, och det är också de som vet allra mest om mig. Man behöver det...... det är som att hämta näring till själen - att få prata med en av de där väldigt nära vännerna. Någon som lyssnar för att den är intresserad av mig och mitt liv. Som kan ifrågasätta och inte bara "nickar med", och som sätter mig på plats när jag behöver det. Tröstar när jag behöver det. Öppnar mina ögon.
Det är svårt att hitta de personerna, som får ta den platsen hos en. Man har gjort sina misstag i livet då man trott att vissa personer varit värda den där platsen...... Man har lärt sig den hårda vägen. Vissa människor kan man bara vara "kompis" med - för man passar inte som nära vänner. Personkemi.
I alla fall. Jag har nyligen fått en ny liten vän.....En sån där vän som jag absolut vet kommer ta en av de där få platserna som finns för de riktigt nära. Det känns bra.... Att bara träffas för att få "vara". Prata om det man vill, vara tysta tillsammans om man vill. Någon som förstår när man inte orkar just den dagen.....
Det betyder så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar